Trauma och Dissociation

Ett trauma kan vara en enstaka händelse som rån, våldtäkt, förlusten av en närstående genom en olycka eller att ha varit med om en naturkatastrof. Det kan också vara upprepade övergrepp som misshandel eller sexuella övergrepp under uppväxten. Det är individens tolkning och reaktion som avgör om en händelse varit traumatisk. Därför kan en uppsägning från arbetet eller skilsmässa av vissa upplevas som traumatisk och få djupgående konsekvenser.

Ett trauma upplevs som överväldigande och omöjligt att påverka, samt utgör en stor psykisk påfrestning. Att utsättas för hot eller våld mot den egna personen eller bevittna sådant våld är ofta traumatiskt. Särskilt svårt är att utsättas för en närståendes avsiktliga tillfogande av skada, som vid misshandel och sexuella övergrepp. 

Många klarar svåra händelser på egen hand eller med stöd av sin omgivning, men i vissa fall utvecklas symtom som blir alltför påfrestande och svåra att komma till rätta med på egen hand. Posttraumatisk stress är ett påfrestande tillstånd som kännetecknas av påträngande minnesbilder, så kallade flash-backs omväxlande med känslor av avtrubbning eller avskärmning. Sömnsvårigheter med mardrömmar och en känsla av att vara på helspänn är vanligt, liksom försök att undvika situationer som påminner om traumat.

Då psyket överväldigas av intryck som är omöjliga att bearbeta försvarar det sig ofta genom dissociation. Dissociation innebär att något som normalt borde hänga samman, associeras, blir åtskilt. T ex kan känslan som borde följa med ett svårt minne vara helt bortträngd. Eller så kan det finnas kroppsliga symtom eller känslor som är svåra att förstå och inte hänger ihop med något konkret minne. Ibland är trauman så effektivt dissocierade att de inte alls finns i medvetandet. Ibland kan många år, till och med stora delar av barndomen vara dissocierad. Trots att traumana är borta ur medvetandet kan de ha en stor påverkan. De kan styra personens upplevelse av sig själv och omvärlden och vara grunden till mycket självdestruktivitet.

Dissociativa störningar innebär olika grader av svårigheter att uppleva sig själv och världen på ett realistiskt sätt. Vanligt är att ha overklighetskänslor, känna sig avskärmad eller på annat sätt uppleva förvrängningar av verkligheten. Många lever med en känsla av att vara uppdelad i sitt inre och inte veta vem man är. En kompetent del kan fungera i arbetslivet medan en hjälplös barndel kan aktiveras vid hot eller stark rädsla. Detta kan vara mycket påfrestande och förvirrande för personen. Den allvarligaste dissociativa störningen är dissociativ identitetsstörning, tidigare kallad multipel personlighetsstörning. Det är god prognos vad gäller läkning också av allvarliga dissociativa störningar med rätt behandling. Men man behöver ofta räkna med att det tar lång tid. Det är inte ovanligt att man fått många olika diagnoser och gått i olika behandlingar utan att den dissociativa problematiken uppmärksammats.

Hur traumarelaterade störningar och dissociation behandlas beror på personen och problemens art.  Arbetet sker alltid fasindelat, vilket innebär att det måste finnas tillräcklig trygghet och stabilitet innan man går in i en bearbetning av trauman. Jag har lång erfarenhet av att arbeta med trauman och utbildning i olika metoder för traumabearbetning. Jag följer forskning och utveckling inom området trauma och dissociation och arbetar utifrån aktuellt kunskapsläge och vedertagna metoder. Jag är medlem i  International Society for Study of Trauma and Dissociation som har utfärdat riktlinjer för detta arbete. Jag är också medlem i European Society for Trauma and Dissociation. Båda organisationerna erbjuder fortbildning och konferenser för verksamma inom området.